Läste en intressant artikel från Västerbottens-kuriren som en rektor skrivit. Visst ligger Finland i topp men på bekostnad av elevernas hälsa
Svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv
Sverige har säkert en del att lära av Finland på skolans område. Men det vore dumt att kasta bort det som vi gör bra utifrån en önskan att få lika bra provresultat som Finland i nästa PISA-test. Provresultat är förvisso inte ointressanta. Men det finns fler mått på hur bra skolan är och dessa måste också användas Det skriver rektor Fredrik Strandgren.
Den som följt rapporteringen om den svenska och den finländska skolan den senaste tioårsperioden, nu senast i form av Stefan Lybecks replik i VK 2 maj, har förmodligen bilden klar för sig: skolan i Finland är bäst och det skulle vara fantastiskt om den svenska skolan skulle kunna vara precis likadan.
Av den anledningen tycker jag det är intressant att lyfta fram hur 30 lärare och rektorer från Finland upplevde ett möte med den svenska skolan i form av ett studiebesök på en vanlig kommunal skola i Umeå. Ett studiebesök som inkluderade lektionsbesök på fem vanliga lektioner, en fredag eftermiddag i april 2013.
Som representanter för ”Världens bästa skola” uppförde sig gästerna lite märkligt. På något sätt verkade de missat hela den svenska debatten om deras egen förträfflighet, för de uppförde sig inte alls som man kan förvänta sig av en världsmästare som hälsar på ”kusinen” från landet”, läs den svenska skolan.
Redan i rektorsexpeditionen, där vi träffades för att lägga upp hur deras besök på Hagaskolan skulle se ut, var det slående att de finländska representanterna var väldigt imponerade av den fysiska miljön de mötte, att de var oerhört nyfikna på vad de skulle få möta under lektionsbesöken och att den nyfikenheten byggde på en förväntan om få uppleva något som de inte är vana vid i skolan hemmavid.
Efter att lektionsbesöken var gjorda hade vi en frågestund där de gästande lärarna och rektorerna fick en möjlighet att kommentera det som de mött i de svenska klassrummen. Kommentaren som ” Hur kan ni få eleverna att jobba så hårt en fredag eftermiddag” krossade tämligen effektivt myten om att det räcker med ordning och disciplin för att få elever att jobba effektivt.
För ett antal år sedan var de svenska eleverna mer rädda för auktoriteter, läs lärare, vilket kunde användas för att få eleverna att jobba. I dagens skola måste vi mer jobba med att få eleverna att bli motiverade för att få dem att anstränga sig.
Svårare? Kanske! Men när vi lyckas med detta uppstår något unikt som är omöjligt att uppnå i en skola som präglas av rädsla för auktoritet: Ett öppet samtalsklimat där eleverna vågar uttrycka vad de tänker, tycker och känner. Något som är guld värt när det gäller att utveckla elevernas kreativa tänkande, innovationsförmåga och kommunikationsförmåga.
Ofta kan man läsa i debatten att svenska elever inte gör tillräckligt bra resultat på olika internationella test (läs Pisa och Timms). Men jag har aldrig i någon dagstidning sett uppgiften att svenska ungdomar åtta år i rad varit bäst i Europa när det gäller innovationsförmåga. En förmåga som näringslivet ofta lyfter fram essentiell för morgondagens arbetskraft.
De finländska representanterna var även imponerade av den tekniska statusen på skolan och inte minst hur tekniken kom till användning för att underlätta kommunikationen mellan både elever och lärare. I världens bästa skola var det tydligen inte helt vanligt att varje lärare hade en egen dator vilket är en viss skillnad jämfört med att högstadieelever i Umeå kommun har en egen dator.
Ju mer vi pratade desto mer framgick det för mig att den bild av skolan i Finland som uppenbarade sig var väldigt likt den skola vi hade i Sverige i mitten av 80-talet. Det appellerar på den gamla klassiskt mänskliga inställningen ”Det var bättre förr”.
Men när man frågar de besökande lärarna hur de ställer sig till det faktum att den svenska skolan mer och mer börjat jämföra sig med skolan i Finland – på grund av att eleverna här presterar så bra på bland annat PISA-provet – kommer svaret blixtsnabbt från en av lärarna:
”Vad är höga resultat på PISA -prov värt med tanke på att eleverna i den finska skolan mår så dåligt och upplever skolan så oerhört negativt!”
Det jag vill problematisera med ovanstående är att vi av någon outgrundlig anledning börjat jämföra provresultat inom några specifika ämnesområden mellan ett antal länder och tämligen okritiskt börjat använda dessa mått som enda värdemätare på hur bra landets skola är.
Jag menar inte att provresultaten är ointressanta men de är långt ifrån hela sanningen. Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga I framtiden.
Ska man tro framtidsanalytikern Troed Troedsson kommer morgondagens arbetsmarknad att präglas av kommunikation, mobilitet, flöden, globalisering, avspecialisering, oförutsägbarhet, komplexitet och kortsiktighet. Om den svenska skolan vill göra eleverna kompetenta har jag svårt att förstå att vi bara skall kolla i backspegeln.
Jag vill hävda att vi i många stycken har kommit väldigt långt i den svenska skolan när det gäller att utveckla dessa kompetenser och om vi för omväxlings skull ett ögonblick skulle få fokusera på att ytterligare förbättra det vi redan är bra på i stället för att hela tiden få läsa om att allt är åt fanders skulle detta inte bara leda till ett ökat självförtroende och en ökad arbetsglädje för rektorer och lärare ute på landets skolor utan även att våra elever skulle vara oerhört mycket bättre rustade för den framtid de kommer att möta utanför klassrummets väggar.
Med andra ord: Vi har säkert en del att lära av Finland men då lärarna och rektorerna härifrån var väldigt intresserade av att lära sig mer av oss vore det dumt om vi kastade bort det som vi gör bra utifrån en önskan att få lika bra provresultat som Finland i nästa PISA-test.
Fredrik Strandgren
